mariaingridolsson

Städer

sover

Nattvakter

Folkyra

Folkmord

väckelse

Vad händer

Hon satte ned foten, svart klack och snörning och började räkna stegen, baklänges,  plötsligt flög hon fram. Hon fann att runt varje gatuhörn fanns en ny stad och ett nytt jag.

Jaget jagas.

Och runt hörnet hittade hon honom. Ett med staden, en ikon, en hög med skräp, ett lik som levde. Hon tyckte att han var vacker, han tyckte nog ingenting, acid kyssen hade ännu inte lämnat hans radar.

Men på något sätt så passade hon inte in, hon var för snabb för denna gata, alla verkade röra sig i en slags symbios av bakfylla. Så hon svalde romen.  Och staden växte framför hennes ögon. Som en bok man äntligen kommer in i.  

En tom stad ekar, en full stad ger ekon.  Vi är fulla i staden, staden fyller oss.

Men det var folket som betydde något.  

Kille med lugg sneglar under. Smiths säger han, konstaterer, provocerar gör hon som håller takten. Lila tuppkamm svajar förbi. Guldscarf i ögonvrå, rosa prassel, no hassel. Två vänner tog sin låtsaskrabba på promenad, läppar möttes. Och prat du redan hört så många gånger tvingas du lyssna till igen. Men det gör ingenting för du gillar rösten.  

Har du någonsin följt  röken ifrån en rullad golden virgina? Långsamt medan du hör folk prata runt om dig. Eller suttit på en bänk och betraktat en scen där två pundare skriker på varandra? Du vet att hur mycket de än hatar varandra, så är de lojare till den andra än den bästa hund. Det är som att staden har bestämt det. Staden födde dem. Och slukar dem.    

When I said, I said I die for you.  

Och folk som ramlar

Han ramlade av scenen slog en kullerbytta, reste sig, svingade mikrofonen, tog en titt på den tomma gin flaskan och tänkte den är ju i alla fall halvfull. Och jag visste inte vad jag skulle säga till dig. Vi stod där och lät tystnaden tala. För den talar ju så jävla mycket bättre.  

Öl rinner längs sidenklänning. Asfalt kall under bara ben. Om han bara såg mig. Catwalk. Ingen catfight. Han är hennes. Fast i hemlighet min.

Vi tillhör alla någon. Till och med gatan. Gatan vandrar mainstreem snart. Jag tog tillbaka den för varje öl jag drack men de andra var tätt inpå mig. Flåsade mig i nacken.

Och folk kastar sig ivägen för dem.  Eller ur vägen. Och hittar nya platser. Döper nya gator. Förstå mig inte, du är inte en del utav the wonderful bohemian revolution.  

Walk in my shoes. Ta ett varv i mina skor. De är slitna men värmer dig och de hittar vägen. Det är sant jag ljuger inte. I går slutade jag ljuga. Då fimpande jag den sista osanningen och stampade och kvävde den.

Folk kan ta vad som helst ifrån en. Och du kan tjata på dem, beg them att ge det tillbaka men de kommer alltid att förneka, neka dig.

Plötsligt händer så mycket. Eller så lägger du bara märke till så mycket mer, blindlappar avslägsnas, och du spärrar förfärat upp ögonen

För plötsligt försvinner all färg, lampornas blixtrande ekar längre och längre bort ifrån dig, folks röda skrattande babblande munnar färgas gråa och ut ur dem väller blod.
Ögon ersätts utav tomma hål, och våra fingrar växer likt grenar uppåt tills vi sitter fast i taket. Alla är nakna, det är hemskt kallt, alla är blå, sakta kan jag vända huvudet, jag ser undergången, han kommer , han skall dra över oss, det är så tyst, mina snyftningar försvinner ljudlöst bort.
Men inte hjärtat. Hjärtat är fortfarande klart och rött, och starkt. Regelbundet och obekymrat klappar det på. Jag ser det genom hennes hud, jag ser konturerna utav hennes revben och under det ser jag ett brinnande hjärta. Och jag tittar på det och försvinner in i det.  

Öl slås ut och byts ut. Du bankar in i honom men hon drar dig mot sig. Håller dig tätt intill henne så du känner dig trygg när dina hjärtan bankar i kapp. Det växer. DJ:n spela för oss.                                Och jag gräver in mitt huvud i din paljettbeklädda axel

Dom kommer aldrig hem

Det spelar ingen roll hur många ggr jag än går samma gata upp och ner. Skyltfönster, neonljus, och fan, jag trampar i gammal kebab. Halva världen svälter ihjäl sig, den andra halvan spyr upp maten.  Ironi känner natten bäst till, det har den tagit examen i, fil kand.

Jag går med en bittersweet symphony, eldgaffel i ryggen, inte långt till dans, inte långt till ligga

Veckor senare eller bara några minuter, en evighet utanför klockans ramar

Men salt smak i munnen går jag därifrån, jag skulle lika gärna kunna krypa

Minne från dig

I varenda jävla gatuhörn känner jag av dig

Din sorgsna för länge sedan fördruckna blick, som ser rätt igenom mig, hela vägen till nästa natt

Spänn fast bilbältet så skall jag ta med dig på tidernas resa

Jag följer ett charmigt leende, en rygg,

 Alla och allt som var. Är fortfarande.